Så kände jag när vi med all vår packning försökte få plats på spårvagnen i dagens flyttkaos. Ingen var villig att flytta och jag och Lukas fick snällt stå kvar som två vilsna hundar på perongen. Inom mig skrek en röst " ur vägen era jävlar, in i gången så jag också får plats, ser ni inte att min väska är skittung, det skaver på mina axlar! SE MIG, BARA LITE, FÖRSÖK ATT FATTA!

Och så fortsatte dagen i lite samma anda. Vi hamnade fel, missade våra tåg, gick åt helt fel håll och insåg att vi dessutom inte skulle hinna till Ikea. Synd för jag ville inte sova i en säng som med största sannolikhet skulle berikat mitt liv med loppbett. 

Så nu sitter jag här. På vårt hostel. Vi kom hem nyss, och klockan står i skrivande stund på 02.17. Mina fötter bultar och det rycker i min högra arm. Nerver. Nerviga nerver. 

Så liten och ynklig som jag har känt mig idag har jag nog inte känt mig sen jag var liten på riktigt. Liten som i ungefär sex vårar och knän med skrapsår och en ryggsäck full med spicegirlsbilder. Tänk att för ett dygn eller så kände jag mig så himla stor. Vi skulle egentligen stannat hemma hela kvällen men sprang istället ner runt hörnet för att svalka strupen med en öl efter vårt tvätta och packa race. Då kände jag mig självsäker och lugn. Och idag, har jag varit sex år gammal, och mest av allt ville jag be världen att dra åt skogen och springa hem till mor och far. 

Men något kom emellan mig och min plan om att ge upp; Livet. Det var bara att torka svetten från pannan och kämpa vidare. Imorgon blir det nog lite bättre.