Saknar att vakna bredvid honom. Han som inte behöver göra någonting speciellt för att göra mig glad men som ändå gör allt. Undrar vad han gör just nu? Han kanske dricker kaffe och läser om insignaler och utsignaler i någon bok? 

Jag har rensat så mycket i mig själv. Och det har tagit sådan tid och energi. Vanligtvis städar jag maniskt runt omkring mig för att få lite koll på läget när allt stormar inombords. Jag blir också extremt energisk; jobbar gärna 18 dagar på raken och är så trevlig att det känns som om jag inte längre är mig själv. Jag har umgåtts med människor som kanske inte direkt velat göra mig illa, snarare velat rädda sig själva, men på vägen ändå lyckats med det första. Jag minns att jag många gånger tänkt ”Mer ångest ryms inte i en kropp” för att strax få det motbevisat. Jag har vart taskig mot min kropp, många gånger. Och mot min själ ännu fler gånger. Förlåt kroppen. Förlåt själen.

Någon gång slutade jag med detta, vet inte riktigt när. För det var nog en ganska lång process. En gång sa min lillasyster till mig att jag aldrig verkade vara helt nöjd. Det hade jag aldrig hört någon annan säga om mig till mig. Snarare tvärtom; ”Emma, du är alltid så glad!” Jag blev verkligen förvånad men förstod ganska snabbt att det kunde ligga något i hennes ord.

Att rannsaka sig själv är nog bland det svåraste som finns. Men ibland måste man göra svåra saker också. För att bli lite gladare, lite lugnare och kanske lite lättare?

(Lyssnar på “a case of you.”(Förlåt Lukas för att jag plågar dina öron med samma låt hela tiden) Och bara en sådan liten grej, som en vacker låt kan få mig att känna mig helt uppslukad! Och samtidigt så lugn.)

Ps. Jag kanske ångrar att jag berättade det här rakt ut om fem minuter. Men gör jag det, så får det vara så. Ds