Jag heter Emma Saviluoto. Mitt efternamn är finskt, betyder ungefär lerpöl och jag hatade det som barn för att det var så annorlunda; när man var liten ville man ju vara som alla andra. Ingen lärare fattade heller någonsin hur det skulle uttalas och jag fick alltid upprepa det minst fyra gånger inför alla, och jag var så hemskt blyg att det gjorde ont i magen varje gång. Nu tycker jag att det är ganska häftigt, att jag är ganska häftig. En stor del av mitt liv var jag väldigt förvirrad. Trots att jag visste ganska mycket. Jag visste vad jag ville bli, dansare. Jag visste att jag ville bort från Norberg och att det överallt i ungdomstidningar stod att det skulle vara svårt att växa upp, men att allt faktiskt skulle bli skitbra och ganska så lätt en dag mycket snart. På högstadiet spelade jag sönder Håkans "Ett kolikbarns bekännelser" och oftast kände jag att skulle livet bete sig som det gjorde kunde jag fan vara utan det.